Nu har jag satt igång att kolla på lägenheter i Stockholm. På ”riktigt”. Var iväg och tittade på en nyproducerad lägehet på Kungholmen, bara några minuter från centralen. Den var jättefin tyckte jag. Homestylad så det förslog. Men fin på alla sätt å vis. Mäklaren skulle ringa imorgon och sen är det budgivning som gäller. Jag vet inte hur hårt jag ska gå in för denna lägenhet. Det är ju första jag kollar på. Men den såg ju bra ut som sagt. Och jag tror jag skulle trivas i den. Stort badrum, golvärme, nytt fräsch kök osv. Och att på på liten yta har jag inget emot; jag sitter mest vid skrivbordet/datorn hur som helst. Jaja. Bara att punga ut med 785.000. Minst.

Egentligen skulle jag kolla på en lägehet till när jag ändå var i ”stan” (Stockholm alltså). Men efter att jag lyckats med bedriften att ta mig till Kristineberg så lyckades jag inte med bedriften att hitta till lägenheten som det var visning på. Skit samma. Jag klurade ett tag på vilken riktning som kunde vara mot centralen (tack hitta.se!) och traskade sedan på samtidigt som jag lyssnade på radio.

Så nu har jag fått sett lite av Kungsholmen också.

Sitter på tåget från Stockholm och lyssnar i radio+hörlurar på dom sista minuterna av matchen mellan Sverige och Finland. Man sitter som på nålar… Och till höger om mig i vagnen sitter en annan snubbe, också han med hörlurar på huvudet. Man funderar på om han också lyssnar på matchen. Och jodå, bara sekunder kvar i matchen så tittat vi på varandra och liksom ”nickar” lite diskret till varandra. Som om vi delade en hemlighet. Eller ett OS-guld. Sånt är lite småmysigt på nåt vis. I vanliga fall går livet mest ut på att man ska låtsas som att alla människor omkring en inte finns.

Och väl i Uppsala så möter jag några bilar som tutar och ur bildörrarna hänger ungdomar (ja, dom var under 28 iaf!) som skriker och gormar i sina svenska matchtröjor. Vilket får mig att fundera på varför det just är ett guld i hockey som får folk att bete sig som fån? För när såg ni senast ett gäng snubbar (eller snubbor) i en bil, glada, tjoandes. Och iklädda svenska skidlandslagets dräkt? Näe, tänkte väl det.

Nu börjar det dra ihop sig för att flytta igen . Jag har snart jobbat ett år och hela tiden har jag pendlat: först från Björklinge (uuusch!) och sedan från Uppsala (usch), och jag måste säga att jag är vädligt väldigt trött på att pendla hela tiden. Därför är det dags att införskaffa ett boende närmare jobbet. Närmare bestämt i centrala Stockholm. Ja det är inte lite krav jag har. I Stockholm. Och centralt. Jag vet inte riktigt hur det ska gå till, men det ska nog lösa sig på något vis. Har frågat runt lite på jobbet och bland vänner och många tycker att söder är trevligt och fint. Själv har jag nästan ingen koll alls; det enda stället jag känner mig någorlunda hemma på är på Östermalm! Inte för att jag är en rik brat eller så, utan bara av den enkla anledningen att jobbet ligger där.

Om någon kan rekommendera fler bra ställen i Stockholm att bo på, posta gärna en kommentar så jag vet.

Ikväll kopplade jag in en gammal Powerbook jag fått för att använda som server åt min Squeezebox som jag är på väg att köpa. Ungefär en minut efter att jag börjat bygga en lista över all musik jag har på min nätverkshårddisk börjar hårddisken låta jävligt illa och börja pipa och hacka och dumma sig. En krash alltså. Nästan 100GB perfekt sorterade och taggade MP3:or med omslag och all info du kan tänka dig.. poff! Borta. Det är svårt att vara lugn så jag säger bara detta. HELVETES JÄVLA SKIT! Jag har hållt på i nästan pinsamt många timmar för att få ordning på min skivsamling. Och så händer detta. Jag blir så arg så … jag blir helt matt. Jag vet inte vad jag ska göra.. Några råd?

Funderar på att skicka den till Ibas så de får ta en titt, men jag misstänker att det är dyrt. Hm.. täcks hårddiskkrasher av hemförsäkringen tro?

Särskilt irriterande är det faktum att jag brukar vara bra på att ta säkerhetskopior på mina grejjer. Men för att ta en säkerhetkopia på en 300GB stor disk måste jag ju köpa en minsta lika stor disk till, och det har jag inte riktigt kommit mig för att göra ännu. Hur mycket jag ångrar att jag inte köpt och tagit backup kan nu ju bara föreställa er.

Ååååh. Jobbigt jobbigt jobbigt.

Ja se på fan alltså. Här händer det inget på en månad. Och så skriver jag ett inlägg i min blogg om att inget händer. Och när jag kollar mejlen dagen efter så har de äntligen åtgärdat mitt ärende: jag kommer få DN varje dag igen. Hejja bloggen! Vilken maktinstrument alltså…